Lennarts blogg:

Diabilder har ingenting med foton på amning att göra. Det är inte heller foton på djur som diar.

I och för sig kan ett foto på djur som diar vara både en diabild och en diabild. Nej, diabilder är positiva foton som skall genomlysas i till exempel en projektor. Till skillnad mot pappersbilder som är negativa.

En del som fotograferar är väldigt negativa mot pappersbilder så med andra ord är de positiva till positiva bilder som genomlyses. Eller det kan också vara tvärtom att de positiva egentligen är positiva till de negativa och de negativa är  positiva till det negativa. Hänger ni med?

Själv blir jag nu förvirrad och försöker reda ut det hela men nöjer mig med att konstatera att vi har en jädrans massa diabilder som är fruktansvärt osorterade av en massa orsaker. Bara det gör mig förvirrad och ger en känsla av klaustrofobi. Att man sitter fast i något man inte kan ta sig ur. Kanske är det att man sitter fast i lera. Sumpmark? Instängd i en garderob och inte har kommit ut än? Hur som helst blir det svårt att se någon form av öppning. Någon enda liten ledtråd för att kunna nysta sig vidare och plötsligt säga –”aha”, där har vi det.

Men frugan som inte satt fast i leran eller sumpmarken. Hon var inte ens instängd i en garderob. Hon såg öppningen.

 Jag måste nog berätta om vårt slarv under åren. Vi har släpat runt många kilon med diabilder under alla våra flyttar. Alltid med orden ”vi skall nog ta och sortera diabilderna”. Magasinen med diabilderna har alltid varit uppackade och haft en väl synlig plats i diverse arbetsrum. För att ambitionen alltid har varit att få ordning på diabilderna.

Men ni vet hur det är. Vi gör det sedan.

Så kom digitalkamerorna. Plötsligt blev diabilder omodernt.

Till min stora glädje kunde man ta hur många bilder som helst med digitalkamerorna utan att behöva tänka på de ekonomiska följderna.

Frugan som är mer ekonomiskt lagd jublade över att nu kunde vi äntligen höja matbudgeten.

 Öppningen frugan såg var att jag hade väldigt ordentligt gjort ett diabildsregister som prydligt var insatt i en Agrippapärm. Registerbladen var numrerade precis som magasinen. Att sortera diabilder skulle nu bli lätt som en plätt.

Så kallad Agrippapärm

Direkt uppstod ett problem. Allt var inte inskrivet. Dessutom fanns många lösa blad med magasinsnummer och innehåll. Men inget stämde. Dessutom var inte alla magasin numrerade.

Som grädde på moset hittade vi en stor mängd lösa diabilder i många olika plastpåsar.

Som ni läste innan så blev jag lättad över att frugan hittat lösningen på att sortera. Nu föll jag tillbaka i ett katatoniskt tillstånd där jag bara tyst började stirra framåt ut i oändligheten. Jag var inte kontaktbar. Det blev helt enkelt för mycket.

Trots att jag var paralyserad så jobbade min hjärna helt av sig självt och började plocka fram minnesbilder över hur vi som ansvarskännande, pedagogiska och perfekta föräldrar hade gjort fotoalbum till våra barn över deras liv fram till ca 12 år. Sedan kom ju tonåren och det vet vi alla hur det är.

Vi hade låtit göra pappersbilder på alla de diabilder som låg i plastpåsarna. Det var ju bra att veta. Det minskade däremot inte kaoset.

 I mitt tidigare jobb var jag van vid kaos och ångest. Det fanns en positiv kraft i det som ledde en fram till bättre ordning och oftast större medvetande. Numera är jag oerhört oprofessionell och ser bara kaos och ångest som störande inslag i mitt behagliga pensionärsliv. Det tillför absolut ingenting.

Därför överlät jag åt min fru att hitta en struktur på hur sorteringen skulle gå till. Jag fick förtroendet att sköta projektorn. Det är du bra på sade hon. En tydlig uppgift utan för många moment. Någon enstaka gång försökte jag däremot sticka in en kommentar om strukturen. Det föll platt så jag fortsatte bara att mata projektorn och sätta in diabilderna i de magasin som hon gav mig. En mycket bra arbetsfördelning visade det sig. Fördelningen mellan hjärna och icke hjärna.

Lika tomma som min hjärna.

Är vi klara ännu undrar ni kanske nu när vi (Annica) har gjort en så bra planering. Nej nej inte alls. Det är så mycket annat som skall göras. Planera resor med husbil, mc, hälsa på barnen, laga mat, apotek, doktor, handla mat, osteopat, vara taxi, hundvakt, promenader, barntillsyningsman. Förutom det måste vi hålla våra slitna kroppar i fysisk trim, äta gröt och vara nyttiga vilket går sisådär.

 Det fina är ändå att vi minskat diabilderna med hälften. Men vet ni vad som återstår? Nej självklart vet ni inte det. Vår plan är skanna diabilder att ha i datorn för att kunna göra fotoböcker.

Vi vill ju bli ihågkomna för evigt.

En tax kommer kallad men strax. Ty född till slav är ingen tax.

Hur jag som hundrädd person blev med den ena hunden efter den andra. Det var ingen självklarhet.

Tidigare har ni läst om hur jag avgudar min hustru. När vi började vara ihop, hänga, pola, sällskapa hade hon en gammal taxtik. Sara hette hon, taxtiken alltså, och hennes (Saras) syn på mig var inte till min fördel kan man säga. Hon såg på mig och visade en gammal gul tand och jag flinade fånigt och slog till reträtt. Vi, snarare jag, höll distans kan man säga. Vi gillade varandra på avstånd.

När Sara dog skaffade Annica genast en ny tax. Hon var förtaxad kan man säga.  En långhårig tik som hette Akita som förkortades till Kita. Kita var lättare för mig att säga. Kita hade en syster som vi kallade Lilla My efter Tove Janssons sagofigur. My blev det kort och gott. Alla hundar har sin personlighet. Två vackra tikar som var väldigt olika varandra. Kita, muskulös, skoningslös, långsint, enormt morgontrött, suverän nos och sov alltid under Annicas täcke. Lilla My, smäcker, smidig, yster, ursinnig, kvick, oerhört morgonpigg, bra nos. Varje morgon lade hon sig på min bröstkorg med sin nos en halv millimeter från min näsa. Minsta ryckning från mig, ojämnt andetag eller ett ögonlock som sakta öppnades tolkade hon som att jag var vaken. Då attackerade hon min näsa. Sedan stod hon vid dörren ut. Kita fick man dra ut.

Vi tränade hundarna i viltspår, blodspår så kallat eftersök. Att söka efter skadat vilt. Vilt som råkat ut för en olycka av något slag eller blivit skadeskjuten under jakten. De blev båda Nordiska Champions.

Har man tränat sina hundar att söka vilt och uppmuntrar det vilda i dem så blir de vilda och våldsamt tuffa. Många var de, både små och stora hundar som försökt bråka med taxarna. Våra taxar vann alltid. De slogs alltid som team. En flög på strupen direkt och en slet i hasorna. En gång jagade de en Skotsk Hjorthund på isen. De hade blivit förbannade på den för att han ville leka men trampade till lite olyckligt på den ena taxen. Då var det klippt. Hjorthunden (i samma storlek som en Grand Danois) valde att fly. Det var en härlig syn att se en hjorthund sträcka ut på isen i full fart. Sedan såg man två prickar långt efter, det var taxarna, när hjorthunden trodde sig säker kom han tillbaka. Efter en god stund kom taxarna i full taxfart. Hjorthunden var helt slut. Taxarna, man kan tro att de hade lugnat ner sig efter den språngmarschen, gick till direkt attack mot den stackars hjorthunden. I synnerhet fröken långsint, Kita. Då fick vi rädda en stora hunden från den troliga massakern.

Nu slogs de inte bara med andra hundar utan de slogs bra sinsemellan också. My kunde släppa det när vi skilt dem åt. Kita däremot morrade och visade tänderna i flera timmar efteråt. Kom det hem kompisar till oss fick vi stänga in hundarna i sovrummet. Be gästerna sätta sig i soffan och sitta absolut still. Hundarna kom ut med hög svansföring och gurglade lite lagom, nosade och godkände gästerna. Gästerna som vid det laget var småsvettiga log ansträngt och sade att vi hade fina hundar. Efter några år hade vi inte så många vänner längre.

När vi fick vårt första barn, Pernilla, kunde ingen komma nära barnvagnen. Två ilskna taxar vaktade barnet med sina liv. En gång efter ett blodigt slagsmål hade My ett bandage om ena benet och skulle vila detsamma. På en av våra långpromenader låg Pernilla och My i barnvagnen. Vi mötte en av de där ”rara tanterna” som absolut skulle kika på bebisen och puttra. När hon stoppade ner näsan i barnvagnen trots våra protester så var hon millimetern från att få den avbiten av My som vrålande gjorde en attack mot angriparen. Den damen stoppade nog aldrig mer ner sin näsa i en barnvagn igen.

Kluven personlighet.

Men hundarna var väldigt rara mot oss. Jag kunde ta ett märgben ur munnen på dem med min mun. Om någon av dem försökte det med den andre blev det blodspillan.

När vi inte hade taxarna längre blev det fler barn i stället. Vi upptäckte att vi var bättre på barnuppfostran än hundfostran. Barnen lyckades aldrig spåra upp något vilt eller vinna någon skönhetstävling men de lydde oss, för det mesta.

Klok som en pudel, det är sant.

Kano i Stekenjokk 13 år gammal. Sista fjällturen, nu fick vi hjälpa honom när det blev för brant. Men han njöt som ni ser.

Åren gick och till slut blev hundsuget för starkt. Nu skulle vi skaffa en hund som var bra för allergiker. Inte en jakthund, inte en vakthund utan en sällskapshund. Det blev Kano. En brun storpudel. Han ville helst kallas Kungspudeln Kano. En man med stor integritet, egensinnig, chef, jaktglad, frihetsälskande, dominant, morgonpigg och lekfull.

Han var en testosteronfylld hund och dominerade gärna sin omgivning. Därför blev vi tvungna att kastrera honom vid tre års ålder. Gjorde det honom mindre styv i korken? Inte alls. Vi fogade oss i hans auktoritet om den var av godo. Mig var han hyfsad lydig med, gick ordentligt i koppel. Bråkade aldrig med andra hundar. Han bara nonchalerade dem. Han såg dem inte, han var ju kungen i sitt stora revir och undersåtarna fick röra sig fritt där. Men var vi på tomten eller runt vårt hus då röt han till och påpekade att detta var hans inre revir. Han älskade barn och han älskade att knycka deras vantar. Även barn vi mötte, då bara tog han vanten lite varsamt och snyggt med ett fint drag från barnets hand. En elegant hund. En strålande personlighet. Kano var dessutom en mattjuv av rang. Ingenting undgick honom. Han löste hur man forcerade barnsäkra skåp och dörrar. Inga problem alls. Familjen var hans. Han var inte familjens. När vi gick i fjällen var han vallhund. Han sprang tre gånger längre än vi gick. Han sprang längst fram och spanade om det var riskfritt att fortsätta, sedan sprang han till siste man och kollade, sedan sprang han och nosade på alla under sin väg till täten igen. Allt för att hålla ihop sin ”kull” och se till vår säkerhet. Vid pauserna krävde han sin leverpastejmacka. När vi gick i skogen var han jakthund och jagade med glädje älgar och rådjur. När vi gick utmed åkrarna var han fågelhund och fångade fasaner med munnen. Bet han ihjäl dem då? Nix, han höll dem löst i munnen och släppte dem när han tyckte det var lämpligt. På hundkurserna dominerade han kursledarna när de skulle bekanta sig med honom. Han red på dem helt enkelt. En kurs när alla skulle få sin hund att hoppa över ett högt staket och alla lite trögtänkta hundar som exempelvis labradorer, schäfrar och andra raser tvekade och satt där och undrade över hur gör jag det här då. Då gick Kano bara fram och hoppade över och sedan ville han åka hem för det var inget kul där. Det som däremot var kul, tyckte han, var att rulla sig i diverse underlag. En nygödslad åker var som himmelriket för honom. Bara för honom. Inte för oss som fick sätta på honom svarta sopsäckar och ha honom i bilen hem. Han blev 14 år.

 En Pumi? Vad är det egentligen.

Pumi med sina Koalaöron. Ett riktigt energiknippe.

När Kano var nio år skaffade vi en hund till. Det blev en Pumi. En ungersk vallhund som har sitt ursprung i att vakta tjurar på Pustan i Ungern. De lever med tjurarna och håller ordning på dem genom att bita i deras hasor för att få dom att lyda. Hon bet oss alla i hälarna. Mig slutade hon snart bita men de andra hade det lite blodigt ett tag.

Undrar om inte hon var tuffare, elakare, modigare än taxarna. Hon var så muskulös att kroppen kändes som ett stenblock. My backade inte för något eller någon. Uppförde sig inte andra hundar klappade hon till dem. Oftast klappade hon till dem i förebyggande syfte. Ja, hon slog dem inte förstås utan nafsade till över deras nos så att de flesta satte sig ned och gav henne kommandot direkt. Så hon var ju inte direkt social och trevlig på promenader vid möte med andra hundar. Då fick hon sitta en bit bort tills hon lugnat sig. Den enda som kontrollerade henne till hundra procent var Kano. Han lekte tålmodigt med henne men sade också ifrån. Kraftfullt men utan att göra henne illa. Var vi på stranden och hon hängde för mycket i hans öron gick han bara så långt ut i vattnet att hon inte kunde följa honom. Vi kallade henne för My. Hon hade liknande temperament som taxen My. Men en skillnad. Pumin My älskade barn. Våra barnbarn kunde göra vad som helst och hon rörde inte en fena. En vallhund av rang, hon såg alltid till att alla var samlade. Jakthund då? Jovisst, det också. På våra fjällvandringar nosade hon upp fjällämlar. Dök ner i hålen och tog någon stackars lämmel i munnen. När den pep blev det som en pipleksak. Men hon släppte dem. Renar hade hon gärna vallat om hon varit lös. När hon spanade stod hon gärna på bakbenen. På alla våra strandvandringar efter kusten hittade hon alltid drivved. Den skulle man kasta åt henne och hon skulle dessutom bära på den. Problemet var bara att hon hade problem med storlekskonstans och ett väldigt överdrivet självförtroende. Väger man 14 kilo är det svårt att släpa på en fem meters trädstock som väger kanske fyrtio kilo. Men gav hon upp försöken att få med sig stocken tror ni. Nej, nej inte alls. Så förutom att vara vallhund, jakthund, familjehund var hon även kamphund.

My blev sjuk så hon fick somna in vid 12 års ålder.

Under Mys livstid skaffade vi en liten pudel som var en omplaceringshund.

En tålig hund som gärna gick ett par mil i fjällen eller  ett par timmar på stranden och jaga harar.

En liten Toypudel, Selma, som vi tog hand om. Hon hade haft ett tufft liv sina första tre år. My accepterade henne och styrde hennes liv med järnhand. Järnhand är symboliskt då jag vet att hundar inte har händer och definitivt inte av järn. Hon använde inte ens sin tassar eller klor utan använde sina vassa tänder med olika grad av tryck beroende på hur grov förseelsen var från Selmas sida. Morrade Selma åt matte var My där direkt och klippte till. My gillade att leka rugbyleken. Där hon sprang och tacklade den andra hunden. Det fungerade jättebra med Kano men mycket sämre på Selma som vägde tio kilo mindre. Det blev några flygturer för Selma.

Selma var en osäker hund som blivit mycket illa behandlad upptäckte vi när hon träffade våra barnbarn. Det klarade hon inte av. Hon hade svårt att klara av andra hundar, människor. Kort sagt var hon i sämre skick än vi fått information om. Det fungerade fint när hon hade My som höll ordning men när My dog blev hon sämre och väldigt opålitlig. Då blev vi tvungna att låta henne få somna in.

Då var vi färdiga med hundar kom vi överens om. Det höll fem veckor. Sedan började det dimpa ner olika hundbilder i min mailbox. Det var min kära hustru som fått hundabstinens och letade hundar när hon hade jour. Det var framför allt bilder på Shetland Sheepdogs. Populärt kallade Shelties av ”oss inom kretsen” ni vet. Förr kallade man rasen också för dvärgcollie. Vilket är helt fel då inget direkt släktskap finns.

Nåja. Det hela slutade med att Hugo kom in i våra liv. Jag har aldrig kunnat motstå min frus önskningar. Är jag en toffel eller helt enkelt kär. Jo, jo tänk på det ni.

Hugo, en Shetland Sheepdog, var två år och behövde ett nytt hem. Annica har alltid velat ha en Shetland Sheepdog. Så var det klart. Vi blev med hund igen.

En riktig posör, lite diva också men en fantastisk hund.

Många av er har sett bilder på Hugo. Många av er har också träffat honom. Hans första tid hos oss var en prövning för honom. Väldigt nedstämd, till och deprimerad. Han kunde inte leka, ha dragkamp, ville inte kela. Hugo ville inte vare sig kissa eller bajsa.

Första veckorna gick jag jämt samma runda flera gånger när han skulle rastas. Det tog 50-60 minuter varje gång. Så sakta började han känna igen sig och lukterna och vi kunde utöka området med små avstickare. Han var rädd för allt från små plastpåsar till stora svarta hundar. Det blev strandpromenader med stenhoppning. Fjällvandringar, fast jag får lyfta honom över vattendragen. Han gillar inte att blöta ner sina tassar, ha ha. Han gillar till och med att springa med Annica i skidspåret som om han aldrig gjort något annat i sitt liv. Efter ca två år är han som en vanlig hund. Leker, jagar boll eller frisbee, går långt. Bråkar aldrig med andra hundar utan är väldigt kärvänlig. Hälsar på hundar han gillar. Valpar i synnerhet. Hävdar numera sin rätt att existera gentemot vissa hundar. Ett morr eller ett gläfs talar om att hålla avstånd.

Han har hela tiden kunnat gå lös. De första åren följde han alltid med mig överallt för det mesta lös. Numera när vi bor i en stad blir det ofta koppel. Ibland när han går lös på längre promenader brukar han ibland sacka efter, då vill han bli kopplad. Med kopplet på så blir det fart på honom igen. Märkligt. Nu är han nio år och har en svår sjukdom sedan två år som vi ger honom medicin mot. Än så länge hänger han med och är pigg. Men hans så vackra päls är nu inte lika fin längre på grund av det.

I höstas när vi var i Frankrike blev han överfallen och biten av en stor schäfer. Vilket skrämde oss alla tre på olika sätt. Annica lyckades få tag i schäfern. Hugo fick ett stort mycket ömt blåmärke med märken efter tänderna. Resultatet blev ett stort ärr och han tappade päls. Nu har det börjat komma tillbaka hår igen. Vi blev oroliga att han skulle börja må dåligt igen och vara rädd. Men det gick fint och han mår bra. Hugo gillar inte schäfrar längre inte ens på långt avstånd. Det har vi också gemensamt.

Alla hundar vi haft har varit fantastiska men en så komplett hund som Hugo kommer vi aldrig kunna få igen. Han passar pensionärslivet bra.

Och här kommer ett citat från min favoritserie, Snobben eller Snoopy.

Linus: ”Some day we will all die”!

Snoopy: ”True, but on all the other days we will not”!

 Kanske några av er minns att jag i förra inlägget uttryckte en viss oro för att dö i förtid. Att jag skulle till läkaren för att utreda om det blir så eller inte.

Då kan jag meddela att just nu finns det inte någon överhängande risk för ett raskt frånfälle. Men som många vet, inte minst jag själv, så har man ingen aning. Plötsligt kommer det, som en nysning, så är det stopp, slut, finito, the end, evigt mörker, ingen återvändo, oåterkalleligt, för evigt.

Nåväl, min nya doktor heter Emil. Min och min men han är ändå på ett sätt min eftersom ingen annan doktor ägnar tid åt mig på vårdcentralen. Därför är Emil min.

En ganska ny ST-läkare som gav ett mycket kunnigt och trevligt intryck. Mysig kanske man skulle kunna säga. Kan man säga att ens doktor är mysig?

När vi kom till Trollhättan träffade jag doktor Kristian. Effektiv, snabb, kunnig  och kort. En hedersman som tog mitt lite förhöjda PSA-värde på stort allvar. Sedan tog han föräldraledigt och jag hamnade mellan två läkare. Kristian och Emil.

Det fina med Emil är att han förutom att vara mysig och positiv också har en stor empatisk förmåga samt en go humor. Han förstod nämligen alla min riktiga krämpor men dessutom alla mina hypokondrikrämpor också. Emil lyssnade med största noggrannhet på mitt hjärta. Kontrollerade mina reflexer, fötter, leder och hur mycket whisky jag dricker. Mycket bra löd domen. Puh! Inget kommer hända i förtid.

Dessutom förklarade Emil med ett fint leende att mina prover var mycket bra. Till och med långtidssockret var lägre än på flera år. En fin och bra doktor jag har.

Så av alla kända krämpor jag har kommer jag inte dö utav. Inte just nu i alla fall. Om det blir i förtid kunde han inte sia om. Något orakel är han inte men en bra doktor.

Att jag har slarvat med min fysiska träning under hösten kanske påverkar utgången av att dö i förtid.

här tränar man sitt Kinestetiska sinne, bra för alla!

Men nu skall jag ändå lägga in mig på mitt eget träningsläger. Programmet innehåller motivering, fokusering, gå lång och fort, simning, kinestetisk träning.

Programmet är färdigslipat. Schemat utskrivet. Kaloriintaget reducerat. Redskapen putsade, gummibanden elastiska, skorna rengjorda, hörlurarna laddade, nya simglasögon inköpta.

Jag är redo (igen) för vilken gång vet jag inte men det skall f-n ge upp nu. Har jag inte gett upp tidigare så kan man inte göra det nu heller så här i livets nedförsbacke även om det rent fysiskt och även psykiskt  känns som att ständigt befinna sig i en uppförsbacke.

Har jag då en klar målbild kan man undra. Både ja och nej. Ett mål har jag. När det gäller målbilder har jag några att titta på i min fotosamling. Ett par bilder på mål alltså. Fotbollsmål. En bild på Vasaloppets mål i Mora har jag också. Nu blir ruskningarna på huvudet stora hos en del av er som läser detta. Ja, jag vet att jag ibland är fånig. Det beror på att jag ofta stör mig på alla moderna fraser och  plattityder man skall svänga sig med för att vara en i gänget.

Till exempel. Våga dig ut ur din komfortzon. Jag behöver kvalitetstid. Lev i nuet. Utmana dina rädslor. Egentid. Få familjepusslet att gå ihop. Organisera ditt liv. Ta vara på dig själv. Ha en Bucket list (hinklista?). Ta ett sabbatsår. Tänka utanför boxen. Livspussel. Gilla läget.

Nyligen såg vi på TV när Gunde var låtsasmajor och fick olika kändisar att marschera, skjuta med automatvapen, sova på fjället (myggrikt), klättra i fjäll (med säkerhetslina), vandra ensamma och orientera på fjället, falla baklänges ner i kallt vatten från 7 meters höjd. Alla växte och blev nya människor. Dessutom fick de säkert snuskigt bra arvode för att delta och säga bra saker.

Hela tiden talade sig Gunde varm för det här med att våga sig utanför sin komfortzon. Tänka utanför boxen. Utmana dina rädslor. Då växer du och blir en modigare och bättre person, sade han och grät en skvätt.

Det är mycket fascinerande hur viktigt det har blivit i samhället att våga sig utanför sin komfortzon. Att bli någon annan än den man var innan.

- Bungyjumpingen förändrade mitt liv.

- Jag badade naken i en isvak. Sedan dess är jag som en ny fri människa.

- Jag övervann min höjdrädsla och besteg Mont Blanc och gjorde ett Base-jump uppifrån toppen.

- Jag cyklar Down-Hill. Adrenalinpåslaget är bra för mig. Jag känner mig oövervinnerlig.

Mont Blanc, en utmaning.

Varför är det just de grejerna som är så märkvärdiga. Jo man skall utmana sina rädslor, sina fobier. Inte vara en mes, fegis.

En del rädslor och fobier vi har i vardagen kan vara alldeles utmärkta att få ordning på och försöka lära sig hantera på ett bra sätt. Även saker vi inte gärna pratar om som telefonskräck, nakenhet, impotens, utslag, nageltrång, depression, fotsvamp, hemorrojder och stamning är andra saker som kan ge en stora fobier eller rädslor. Men det är troligtvis inget man skryter om på festen, arbetsintervjun, sociala medier, dejten eller slår andra i huvudet med.

Eftersom jag stammar så har hela mitt liv varit ett ständigt strävande att hantera rädslorna som finns kring det här med att stamma. En hemsk komfortzon hade varit att sitta hemma och inte prata med någon. Vilket tyvärr förekommer för en del. Problemet där är oftast inte personen själv utan omgivningens reaktioner. Därför kämpar människor med olika fysiska och psykiska problem jämt med att utvidga sin komfortzon. Bara för att vi vill ha ett bra liv. Det är inget vi skryter om.

Detsamma gäller människor som råkar ut för någon allvarlig sjukdom eller olycka som förändrar hela deras livssituation. De tvingas att ta sig ur den situation de hamnat i och lära sig leva i det nya. De får lindrigt sagt en käftsmäll. Jag kan garantera att de inte gillar läget.

Det är som att vara omgiven av taggtråd.

De har ingen komfortzon kvar. Det finns ingen komfortzon att ta sig ur längre. Man tvingas att se sin nya verklighet och försöka hantera en ny, bräcklig och oviss zon att leva i. Både personen själv och familjen. Då jävlar får man skaffa ett bra livspussel illa kvickt. Kanske en hinklista också.

Där finns inga val. Där finns inte Gunde som kan peppa dig att falla baklänges ner i kallt vatten för att få dig att känna dig modig.

Det de flesta måste göra är värre än att falla baklänges ner i iskallt vatten.

Nej, nu skall jag ta en whisky och lugna ner mig i min komfortabla fåtölj och fresta er med några fler foton. Skål!

Hej på er.

Det gäller att passa på och skriva nu eftersom jag snart skall dö.

Nej, jag är inte dödssjuk hoppas jag. Vad jag vet i alla fall.

Det är så här att jag läste nyss att snusare dör i förtid. Åtminstone minst 25% av alla snusare. Skönt tänkte jag eftersom jag inte har snusat på 23 år.

När jag läser vidare får jag dödsstöten. Cirka 25% av de som tidigare har snusat löper lika stor risk som de som fortfarande snusar. Alla vi utvalda snusare kommer att dö i förtid.

Tidigare i år var jag till diabetessjuksköterskan som fick en bekymrad rynka mellan ögon då vi diskuterade min vikt och min kosthållning. Du vet att risken att dö i förtid är stor, sade hon.

Med jämna mellanrum sprider Socialstyrelsen skrämselpropaganda om att överviktiga löper stor risk att dö i förtid i hjärt-och kärlsjukdomar.

Sedan så har vi det här med prostatacancern där jag just nu är i en gynnsam situation. Döden står inte runt hörnet och väntar på mig där i alla fall.

Artros, näthinneavlossning, grå starr, magkatarr, nageltrång, hjärntrötthet, torra fötter, begynnande tunnhårighet bidrar tydligen inte till att jag dör i förtid.

Det jag funderar över är ordet förtid. Det betyder ju precis så som det står att man dör för tidigt. Nu undrar jag förstås när var det bestämt att jag skulle dö. Och vem bestämde det. Jag har inte hört någon säga vid vilken ålder jag skall dö. Den förra doktorn jag hade, han hade ingen aning och han om någon borde  ha de rätta kunskaperna för att kunna ställa rätt diagnos på hur länge man lever.

Om jag minns rätt så finns det statistik som säger att mannen lever i genomsnitt i 79-80 år. Idag är jag 70½ år. Minst 8-9 år kvar alltså, kanske.

Men då kommer alla de här domedags profetiorna om att dö i förtid.

Det kan i och för sig vara rätt bra för planeringen. Då kan man kanske räkna ner och få en mer specifik ålder när det är dags att dö. Vilket skulle underlätta all planering. Fixa ekonomin, sälja bilarna, sälja motorcykeln, fördela alla saker mina barn längtar efter att få. Att barnen vill ha alla mina saker var ett skämt.

Så hur skall jag räkna.

Fetma 2-3 år, jag har i alla fall bra kondition.

Snusandet ger jag 1 år eftersom jag hållit upp länge.

Diabetes typ 2. Här blir det osäkert över hur njurarna klarar sig, men säg ett par år där också.

Men hur räknas min stroke jag hade för 18 år sedan. Är den borträknad eller har den också minskat min livstid.

Plötsligt är jag uppe eller nere i 5-6 år. 80 minus 6 är 74. Då har jag 3½ år kvar enligt all seriös forskning och Socialstyrelsen. Men tänk om snittåldern bara är 79 år då är det bara 2½ år kvar.

Nu börjar jag bli lite stressad. Hinner jag byta knän innan jag dör. Kanske vi kan få till en ny höft också. Blir prostatan lite elak hinner vi fixa den också. När jag ändå är inne på Uddevalla Sjukhus kan dom fixa mina ögon också så jag ser när jag dör. Då blir jag ett funktionsdugligt lik. Alltid något.

På onsdag skall jag träffa min nya doktor, Emil, och diskutera min framtid. Höra om han har någon avvikande åsikt eller smäller till med nya rön.

Ja, den som lever får se. God Jul på er.